Melia och Mollies blogg

Så var man då hemma igen... Blev ju en väldigt annorlunda förlossning denna gången! Började må illa vid tio-nyheterna på tisdagskvällen. Innan vädret hade jag hunnit kräkas kopiösa mängder och fick fruktansvärt ont i magen. Somnade en lite sväng men vid klockan ett ringde vi förlossningen. Då hade jag hunnit kräkas ett antal gånger till samt att magen värkte nåt så fruktansvärt. Fick beskedet att ni måste komma in för observation. Ringer farmor Monica, hämtar henne och slänger oss i väg. Hinner till och med göra en riktig "fyllle-spya" längs motorvägen innan vi är framme i Mölndal. "Helt klart matförgiftning" låter dommen och eftersom jag fortfarande har så ont blir jag kvar över natten. Klockan nio på morgonen kommer förlossningsäkaren in och säger att blir du bättre under dagen kan du ev åka hem i eftermiddag. Lägger mig och vilar en stund men vaknar med jämna mellanrum; först 15 min mellan, sen 10, sen 6! Gör så himla ont i magen, men mycket längre ner... Sköterskan och läkaren får smått panik! "Nehej, du ska inte föda barn! Du är inte i skick för att klara en förlossning! Minst två dagar innan du ska orka med det." Nu är det bara tre minuter mellan "ontet" och sköterskan frågar gång på gång "Vart är din man? Är han hemma? Är han på väg? Du bör nog ringa på en gång!" Förstår fortfarande inte vad det är som håller på att hända. Jag har ju bara väldigt ont i magen! Klockan halv ett ramlar en något förvånad Mathias in i förlossningsalen och helvetet bryter ut. Det är då bara någon minut mellan värkarna och jag förstår hur chockad han måste blivit. Ett par timmar senare 15.56 kom då äntligen Mollie. Det var verkligen ingen ljuvlig förlossning, men som tur är glömmer man fort ;-) Ut kom i alla fall en riktigt liten sötnos som var lite mindre än storasyster; 3315 g och 50 cm. Jättesnäll- så länge hon får ligga på mammas mage.
Sköööönt att det är över!